Nationalism?

Jag tar avstånd från mycket av det som hände i Sverigedemokraternas namn under 90-talet. Mycket har hänt sedan dess, och det handlar sannerligen om mer än "puts av fasaden", som våra belackare ofta vill kalla det för. Mycket nytt blod har förts in i partiet under de senaste åren och sällat sig till de reformister
som varit med sedan 90-talet. Sverigedemokraterna har bekräftat sin ställning som ett modernt, demokratiskt, frispråkigt, nationalistiskt parti i ideologisk linje med främst Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet. Att döma av våra framgångar i det senaste valet, är detta en utveckling som de svenska väljarna bejakar och det är också både anledning till, och förutsättning för, att jag själv idag är aktiv i Sverigedemokraterna.

För de flesta människor i de flesta länder betyder "nationalism" något positivt och enande. I Sverige är det tyvärr ofta inte så. Större media samt politiker i riksdagspartierna beskriver oftast svensk nationalism som något extremt, något ovälkommet och någonting som per automatik innebär rasism och t.o.m. nazism. Sällan eller aldrig reflekteras över att det var just stark nationalism och fosterlandskärlek som fick massor av européer att bekämpa Hitlers skräckvälde för ca 2/3 sekel sedan.

Troligen är det just därför en så annorlunda stämning råder i Sverige. Vi slapp undan krigets fasor på 1940-talet, till priset av att vår nationella identitet inte fick uppleva samma nödvändiga renässans som ägde rum i de flesta andra europeiska länder. Därför anses det alltför ofta idag som något fult och extremt när en svensk hävdar det svenska. (... förutom vissa banala företeelser som att vifta med svensk flagga vid idrottsevanemang under frejdiga "Heja Sverige"-utrop - det brukar accepteras). Märkligt nog råder inställningen till nationalism dock ej generellt i Sverige. Att hävda t.ex. palestinsk eller kurdisk nationalism anses oftast helt i sin ordning av samma krafter som fördömer varje yttring av svensk nationalism.

Förvisso är nationalism ett brett begrepp, som kan vara av godo såväl som ondo. Det värsta man kan göra är att undertrycka nationalism. Jugoslaviens diktator Tito lyckades i några decennier och skapade på så sätt ett monster, som tyvärr men troligen oundvikligen slet sig ur sina tyglar på 1990-talet. Sådana förlopp inträffar inte i länder med en naturlig relation till sin egen nationella identitet. Till dessa kan räknas samtliga våra nordiska grannländer, men inte ens med den godaste vilja kan man räkna Sverige dit. Måtte förändringens vind blåsa även över Sverige, medan tid ännu finnes.

Det finns ett namn på den skygga mentalitet kring den egna nationalismen som råder i Sverige:
Oikofobi