Sd starkare bland kvinnor!

För en tid sedan presenterades en SIFO-undersökning som visade på att det för stunden 3.6%-iga stödet för Sd fördelades på 5.8% stöd bland män och 1.4% stöd bland kvinnor. Skillnaden var givetvis överraskande stor, och jag var bland de första att ifrågasätta sanningshalten i att det skulle gå 4 Sd-röstande män på varje Sd-röstande kvinna. Det var inte något som speglade förhållandena bland de väljare jag lärt känna.

Nu kommer en annan undersökning som ger radikalt andra besked. Den s-märkta fackliga tidningen "Dagens Arbete" presenterar en undersökning de beställt från Novus Opinion, som ger Sverigedemokraterna stöd bland 5.8% av industriarbetarna. Fördelningen är 4.9% bland männen och 6.7% bland kvinnorna! Undersökningen visar också, kanske mindre överraskande, att stödet för Sd är avsevärt större bland yngre än bland äldre industriarbetare.

I övrigt ska jag inte kommentera artikeln. Det är det gamla vanliga dravlet om att folk inte vet vad Sverigedemokraterna står för o.s.v. Den här gången riktar sig alltså "uppfostringsinsatsen" särskilt mot kvinnorna.

Landskronavänstern emot svenskhet

Nyss hemkommen från ett intressant och givande budgetfullmäktigemöte, präglat av artighet, god stämning och en blandning av samförstånd och olika uppfattningar, läser jag om ett annat fullmäktigemöte som tydligen gått avsevärd hetare till - i Landskrona. Innan jag börjar kommentera det, ska jag också påpeka att vi minsann mullrade lite i invandringsfrågan ikväll även i Ängelholm, p.g.a. det avtal med migrationsverket som planeras, dock utan att något annat parti bemötte det (vår skriftliga kommentar, vilket i stort liknade det muntliga framförandet, finns på Sd Ängelholms lokala hemsida, se vänstermarginalen).

Anledningen till "hettan" (som dock bemöttes med skön svalka från Sd) var att Sverigedemokraterna framförde en motion om att elever i Landskrona ska undervisas i ämnet traditioner, seder och bruk i Sverige. Ledamöter från S och V gjorde allt för att raljera så korkat som möjligt om begreppet "svenskhet", vilket en vänsterpartist även ansåg vara ett begrepp hämtat från extremhögern.

Förmodligen är Sverige det enda land i världen där något så självklart som den egna nationella särarten överhuvudtaget blir ifrågasatt. Är det ett resultat av att vi inte haft krig på 200 år? Den som ifrågasatt eller ansett sig inte förstå japanskhet i Japan, chilenskhet i Chile, thailändskhet i Thailand eller för den delen danskhet i Danmark, hade blivit utskrattad.

"Ja men ni måste ju kunna förklara vad svenskhet är, annars kan det ju inte ha något värde", säger vänstern. Varför vill de reducera något så stort som beskrivningen av den nationella särarten till en replik på ett fullmäktigemöte? Har de ingen hut i kroppen? Antingen beror det bara på att de vill försöka vinna en enkel debattpoäng eftersom det är omöjligt att besvara i en replik, eller så är det ett utslag av oikofobi och självförnekelse. Kanske är det en blandning.

Förutom svenskhet är även "sunt förnuft" ett bra exempel på begrepp vars innebörd inte kan reduceras till en kort, enkel förklaring. Landskronavänstern verkar iofs inte tycka det ligger någon större vikt i det begreppet heller.

Sd Landskronas motion är förträfflig och särskilt viktig i en invandrarkommun som Landskrona. Den borde ha bifallits, men kanske med tillägget att även politiker ska genomgå samma undervisning.

Helsingborgs Dagblad skriver om mötet (Länk)

Sveriges demokrati döende

Jag bryter gårdagens löfte direkt.

Richard Kling, distriktsordförande för Sd Östergötland och kommunfullmäktigeledamot i Motala, avgår från alla politiska uppdrag för Sd. Avgångsbeslutet kommer efter det att hoten mot honom själv, som pågått under en längre tid, utvidgats till hans familj och hans arbetsplats, helt uppenbart utan att polisen och SÄPO lyckats göra sitt jobb och lösa problemet.

Kling efterträdde i vintras Adam Linnerheim på posten som distriktsordförande för Sd Östergötland, efter det att Linnerheim (som är rullstolsbunden) efter upprepade hot fått en yxa i dörren och extremvänsterklotter på dörren till sin bostad.

När samhället misslyckas med att skydda demokratiskt folkvalda så till den grad att de väljer att avgå från sina politiska uppdrag, så är signalen solklar till det slödder vars uppsåt man tillåter dem att lyckas med: Brott mot demokratin lönar sig. Det går att påverka valresultat även med hot och våld. Vilka står på tur när Motalas våldsvänster lyckats få bort Sd? Fp kanske? Deras nyliga mullrande (iofs mer likt bjäfsande) om anhöriginvandringen faller absolut inte inom dessa kriminella ligors politiska agenda.

Det finns många reflektioner man kan göra kring detta med hot och våld av politisk karaktär. Det är väldigt svårt att klandra någon som avgår p.g.a. en hotbild mot sin person p.g.a. sitt politiska uppdrag. Det ingår inte i uppdraget att behöva utstå hot, våld och skadegörelse. Samtidigt kommer den som avstår/avgår från politiska uppdrag p.g.a. en hotbild inte ifrån att det innebär belöning och stärkande av dessa krafter. Vad lämnas åt andra att lösa, nu och i framtiden?

Länkar till:
Sd Östergötland
Östgötacorrespondenten
Sveriges Radio

Glest ett tag till...

Bloggandet får stå tillbaka p.g.a. ett för tillfället massivt partiarbete. Inom loppet av en vecka väntar nu 2 kommunfullmäktigemöten och 1 partimedlemsmöte.

Jag återkommer på bloggen när trycket lättar :-)

Hot mot sverigedemokrater i Landskrona

Idag uppmärksammar Helsingborgs Dagblad de problem med hot mot sverigedemokrater som förekommit nyligen i Landskrona. En av partiets nämndpolitiker har varit särskilt utsatt, och kulmen nåddes nyligen när en stor sten kastades in genom fönstret till hans bostad och krossade ett glasbord och förstörde parketten. Efter vandaliseringen hotades även politikerns son, som överöstes med kränkande tillmälen mot honom själv, samt mot kvinnor och mot svenskar i gemen. Även Sd Landskronas ordförande Stefan Olsson har hotats genom nattliga telefonsamtal, som blivit allt värre i sin karaktär.

Var tyst, ligg lågt, reta dem inte... är standardtips som ofta ges till människor som utsätts för kränkningar och fysisk brottslighet. Min personliga inställning är att man ska göra precis tvärtom, även om det rådet ska ses endast som principiellt - absolut inte som ett pekfinger mot hotade människor inom eller utom partiet, som ev. väljer en annan väg. Men rent principiellt: Man ska skrika, ryta och beivra om man utsätts för hot. Man ska visa tydligt att man inte finner sig i det. Man ska även sätta sig in i detaljerna kring vad lagboken säger om självförsvar. Sådant är tillåtet inom gränser, även om det inbegriper våld mot gärningsmannen. Sist men icke minst: När hotet är avvärjt, av sig självt eller genom effekterna av eget ingripande, så ska man polisanmäla händelsen. Ev. signalement som brottsoffer kan ge på gärningsman kan vara avgörande.

Listan över hot och attentat mot sverigedemokrater är mycket lång. Här ett axplock från Sdkuriren. Det är lite synd att vår egen lista inte är fullständig. Bara under 2007 fattas flera allvarliga hot och t.o.m. attentat mot vårt parti och våra företrädare, bl.a. attentatet mot Stockholmsdistriktets årsmöte i Alvik i mars -07, vilket liksom så många andra attacker mot Sverigedemokraterna innehöll blodsutgjutelse. Fullständiga listor är viktiga för att visa vidden av det enorma demokratiska problemet med attentaten mot Sd... får väl ta upp denna brist med partiets pressavdelning. Nåväl...

Jag skulle själv aldrig tveka att slå tillbaka ett hot mot mig själv och min familj med de medel, även fysiska, som krävdes för att undanröja ett omedelbart hot. Jag skulle aldrig avgå från mitt sverigedemokratiska uppdrag p.g.a. hot eller våld. Om vi viker ner oss för de relativt ringa problem (inte nödvändigtvis ringa för den som drabbas, men sett till helheten och i jämförelse med vad oppositionella får utstå i andra länder med ännu värre avsaknad av demokrati och skydd för oliktänkande) som finns idag, vad lämnar vi då till kommande generationer att lösa istället?

Sd Landskrona skriver om hoten: Länk

Splittring i EU's hjärta

Den politiska krisen i Belgien som pågått under flera månader, förvärrades kraftigt idag när flamländska ledamöter av inrikesutskottet ensamma röstade igenom en delning av en tvåspråkig valkrets nära Bryssel, efter det att de vallonska ledamöterna lämnat mötet i protest.

Det vilar en blytung symbolik över splittringen i Belgien. Om inte ens Belgien, EU's hjärta, kan uppträda enigt, hur ska då EU klara det? Inom EU är det ju tänkt att länder och folkgrupper med avsevärt mindre gemensamt än valloner och flamländare ska kunna enas. Den visionen närmast förnedras av dessa händelser och dess trovärdighet har aldrig varit mindre.

Desto större trovärdighet får nu de alternativa visionerna om lösare och mer obundna och ömsesidiga samarbeten länder emellan. Givetvis förstärks även de värdekonservativa argumenten kring vikten av nationsmedborgares gemensamma värdegrund. När sådan saknas blir det problem, som må ha likheter i varierande grad. De multietniska (mar)drömmarna visar detta med all önskvärd tydlighet, vare sig de heter Rinkeby, Rosengård eller ... Belgien!

Kryper till korset

Något överraskad läste jag NST's ledare idag, av den politiske chefredaktören Sven-Åke Olofsson. Han brukar aldrig ha ett ont ord att säga om mångkulturen och dess konsekvenser, men däremot ha desto fler onda ord att säga om oss sverigedemokrater.

Idag erkänner han dock, i samband med att han kommenterar den danska valdebatten, att Sverige används som skräckexempel i vårt västra grannland, när det kommer till invandrings- och integrationsdebatten.

Utdrag:
Valet har många intressanta dimensioner. Till exempel invandringspolitiken. Motsättningarna är stora men skillnaderna i sak små. Sverige är det dåliga exemplet för såväl regeringen som oppositionen. Gång på gång får Helle Thorning-Schmidt deklarera att hon inte vill ha svenska förhållanden i Danmark.

Länk till hela ledaren.

Vad ska vi med martyrskap till?

Sd framstår kanske som martyrer med tanke på hur partiet och dess företrädare särbehandlas i media och i andra sammanhang, men hur kan det vara vårt fel att delar av samhället behandlar oss illa?

Att martyrskap skulle vara något som någon enda sverigedemokrat eftersträvar är bara en barock retorik, som syftar till att försöka spegla de enorma problem partiet dras med som en följd av bristande demokrati i Sverige, tillbaka på partiet. Det är fult, hånfullt och jag beklagar att Niklas Orrhenius, en reporter som annars ofta skriver många kloka saker, går i fällan.

Sd-företrädarnas asylansökan i Schweiz var inte mer eftersökan av martyrskap, än de schweiziska yttervänsteranhängarnas omvända aktion veckan före. De senare har väl ingen kallat för martyrer, så varför då ge Sd-företrädarna den stämpeln? Vill man gärna se något, så ser man det, även om det är i syne.